Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?

Det gör mig både upprörd och rädd att planeingen inom hemtjänsten är dålig. Det är inte värdigt att hemtjänstpersonal ska flänga som tättingar och inte ge varje brukare (eller kund) den tid som de har rätt till.

Att jobba inom hemtjänsten är fantastiskt när man får göra det jobb som man ska. När man inte behöver stjäla tid utan kan de den istället till de som behöver den. Stress leder till fler missar, sämre säkerhet och missnöjda och vanvårdade äldre.

Det är inte heller konstigt att människor väljer att inte jobba inom vården när villkoren är dokumenterat dåliga. Man ska inte gråta av stress och ilska när arbetspasset är klart, man ska komma hem och ta en kopp kaffe och känna att man har gjort ett bra jobb. För att det ska bli möjligt krävs det att scheman är realistiska, att cheferna tar de anställda på allvar och att pensionärernas behov sätts framför ekonomiska intressen. Det finns heller inget incitament att lägga orimliga scheman eftersom man endast får betalt för tid hos kund. Således är långa besök lönsammare än korta besök.  Genom  modern teknik går det att följa ett pass i telefonen. Det innebär att man kan se hur länge ett vårdbiträde eller undersköterska stannar hos kund och hur lång tid det tar att faktiskt ta sig mellan punkt a och punkt b. Informationen finns och det vore därför enkelt att lägga rimliga och genomtänkta scheman som sätter pensionärernas behov främst.

Det handlar om patientsäkerhet. Att arbeta inom hemtjänsten innebär ofta medicinhantering och liknande moment som kräver koncentration och noggrannhet. Genom att ha stressade vårdbiträden och undersökterskorna ökar riskerna att misstag och slarv begås som i förlängningen kan vara dödliga. Ingen blir behjälpt av stressiga scheman, allra minst de som är arbetsgivare; pensionärerna. Det måste finnas tid till att fika, prata och göra det lilla extra. Det vinner hela samhället på. De äldre behöver också känna sig sedda. Det är inte ovanligt att hemtjänsten är den enda sociala kontakten som de har kvar.

Så länge hemtjänsten fortsätter i gamla hjulspår kommer den ha kört i diket långt innan jag blir aktuell för insatser. Det leder till frågan om vem ska ta hand om mig när jag blir gammal? Förhoppningsvis av någon som har tid att dricka en kopp kaffe med mig. Det skulle jag tycka om.

Ylva – Ett engagerat vårdbiträde som trivdes fantastiskt bra med jobbet när schemat fungerade och pensionärerna bjöd på kakor.

Läs vidare här:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/vittnar-om-omojlig-tidspress-i-hemtjansten

 

Festivaldöden och om konsten att lägga ned i tid

Jag var 15 år. Fick inte åka till Hultsfred själv så pappa följde med. Vi bodde på ett risigt vandrarhem där rören hade rostat så man fick ta vatten till pastan från toaletten. Pappa, Robert,Iris och jag röjde fett. Jag dansade mig svettig, förfärades över dekadensen (antagligen för att jag var nykter och typ alla andra var fulla som djur) och njöt. Jag dansade i ett ösregn till Bob Hund och åt kyckling a lá king som pappa hade lagat på vandrarhemmet samtidigt som jag spanade in aftonbladets journalister som bodde på samma risiga vandrarhem.

Jag minns Peace and Lovefestivalen, när jag missuppfattade när Anna egentligen skulle dyka upp och därför fick sova själv på kampingen en natt. Det blåste något förbannat så det var en mindre bedrift att smälla upp tältet på egen hand. Dessutom bodde det två skumma män i granntältet. Festivalens höjdpunkt var när jag röjde till ett Heavy Metalband som jag inte minns namnet på. Jag hade bandana i håret och Hawaiimönstrad klänning. Mycket rebelliskt. Under samma festival fick jag en rejäl avhyvling över det faktum att jag är höger och därmed saknar hjärta. Festivallivet kan vara härligt ibland.

Att festivaler dör ut är naturligt. Intresse och efterfrågan går hand i hand. Det gäller att veta när man ska lägga ned och sluta på topp. Det är lätt att tro att det som är roligt ska vara förevigt och det gäller främst kommunerna och arrangörerna. Musikfans är inte lika lojala som tidigare och intresset i att bo på camping, bli uppäten av mygg, sova i lervälling, äta nudlar kokta i varm öl eller langos till överpriser är begränsat. Bra band gör sig bäst live. Det vet alla musikälskare oavsett om det handlar om svår jazz eller hårdrock. Att känna basgången i kroppen, känna svetten och rytmen är underbart. Därför sörjer jag festivalernas död.

Vad kan det bero på? Att festivalerna dör ut kan knappast komma som en överraskning. Det största misstaget är att festivalen satsat på dyra mainstreamartister istället för billigare och smalare band inom rätt genre. Det är ett faktum att det är indie, rock, punk etc. som lämpar sig bäst på en festival. Man har glömt bort kärntrupperna, de som faktiskt köper biljetter och har glassbyttor hemma på skrivbordet där pengar till biljetten mödosamt insamlas under året. Det är för dem som festivalerna arrangeras inte lata tanter som mig. Jag kan lika gärna köpa en biljett på Katalin vilket jag också gjorde för att ta farväl av The Ark.

Festivaler måste ha en egen bäring och kan inte endast drivas av nostalgiska skäl. Därför var det kanske dags för Peace and Love att somna in. Men det är lika tråkigt för det.

Kläder är en viktig del i en politikers varumärke

Som ”student” brukar jag ha en tendens att fastna framför SVT:s morgondebatter. Idag sände de direkt från Miljöpartiets kongress. Det verkar vara en stillsam tillställning där man får köpa dryckesbiljetter om man vill dricka något annat än vatten till maten.

Som sig bör hade SVT en liten studio dit de bjöd språkrören och andra intressanta personer från partiet. Man ska inte var ytlig men miljöpartiet behöver se över sin klädpolicy. utseende och klädstil är en viktig del i en politikers image. Därför kan man ifrågasätta lämpligheten att uppträda i rutig skjorta och vadlånga shorts på en kongress eller t-shirt utan att ha en kavaj över. I mina ögon framstod Grön ungdoms nya språkrör som två fnissiga tonåringar och inte två ansvartagande unga vuxna i min ålder.

Alla partier har sina egna klädkoder och normer. Vad som anses som anständigt varierar utifrån ideologi och partikultur. Det är tydligt när det vankas kongress och alla partier får visa upp sin egen bild i TV under en helg. Det ska respekteras, men när man inte tänker på hur man presenterar sig själv skapar man onödiga hinder. En potentiell väljare ska inte behöva sitta och oja sig över den dåliga passformen på kavajen.  Samtidigt kan det också vara det som gör att en väljare väljer att lägga sin röst på ett visst parti.

Svenskar är särdeles dåliga på att klä sig formellt. Det är något vi borde börja med, kavajer, blusar och snygga skor är inte bara snygga de signalerar förtroende. Rutig skjorta över t-shirt är fritidsklädsel. Man behöver inte bli tantig, en randig tröja, jeans och kavaj duger utmärkt. Det gäller även för män som med fördel kan byta ut tröjan mot en snygg skjorta. det behöver inte heller vara dyrt, flera kedjor har utmärkta alternativ.

Lite lästips i ämnet, några artiklarna är gamla men poängen är fortfarande aktuell:

http://www.jusektidningen.se/Arkivet/2012/6/Stilsakert-i-maktens-korridorer1/

http://aliceteodorescu.blogspot.se/2011/06/politikernas-daliga-kladstil.html

http://www.fokus.se/2010/09/ta-pa-er-slipsen/

Det är ingen som kommer att ge er jobb. Jobb är något man skaffar sig.

Jag har följt de senaste dagarnas rapportering kring kravallerna i Husby. Troligtvis har de flesta ledarsidorna i Sverige redan kommenterat denna händelse. Men någon ska vara sist på bollen…

Upplopp leder aldrig till någonting bra. Det säger sig självt att elda upp skolor och bilar är en dålig idé. Megafonen menar att de demokratiska vägarna är stängda och det därför är legitimt att använda sig av våldsmetoder. Tonen på hemsidan är hård och har rubriken ”En enad förort kan aldrig besegras” signalerar att de anser sig ha mandat och legitimitet att agera på uppdrag från hela förorten.

Megafonen har varken mandat eller förtroende hos en majoritet av de som drabbas av kravallerna. Snarare visar denna kanal att det handlar om uppstudsiga ungdomar som gett upp. Skadegörelsen och kostnaderna hos försäkringsbolagen är skyhöga så megafonen kan snarare se framvemot bantade budgetar och skolbaracker. Detta  går tvärtemot deras egentliga syfte,  att verka för en stark förort. De bortförklarar bränderna med att det är ett uttryck för ungdomarnas frustration och vill skydda ungdomarna från polisbrutalitet. Den som ger sig in i leken får leken tåla heter det. Det gäller även i relationen till polisen. Att elda bilar är en kriminell handling och får vissa konsekvenser.

Jag har heller inte lyckas uppfatta exakt vad källan till  irritationen egentligen är? Är de arga på polisen? Prata med dem! Är de arga på politikerna? Ring dem! Är de arga för att det inte finns några jobb? Plugga! Är de arga över att det inte finns några fritidsgårdar? Starta en! Lösningarna kan inte komma uppifrån utan måste generas utifrån ungdomarnas viljor, talanger och idéer. Om de skulle använda handlingskraft till att göra det de drömmer om istället för att vandalisera bilar och bränna ned skolor skulle de förändra svenskarnas bild av förorten och höja sin egen status (och kanske kläcka några bra idéer och därmed skapa sina egna jobb). Det är genom att ta samhällsansvar som man får respekt inte genom att förstöra sitt hem, sin förort och sina skolor.

Jag har full förståelse inför längtan efter att ha ett jobb. Jag vill också börja arbeta men jag eldar inte upp bilar i frustration över att konkurrensen på arbetsmarknaden är hård. En prick i registret hos polisen ökar inte chanserna att få det efterlängtade jobbet. Snarare kommer kravallerna förstöra mer än vad de ger. Därför är jag oförstående inför kravallerna. det finns inget som behöver förstås annat än att det behövs fler jobb och en ökad förståelse mellan konsekvens och handling.

Skrivkramp

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Först och främst är jag tidskriften Heimdals nya redaktör. Det känns som en rolig utmaning. Sen har jag försökt mig på att läsa statsvetenskap. Det har gått sådär, sociologin passar mig bättre. Jag har även fått ett bra sommarjobb och längtar efter att få börja jobba.

Mitt i allt detta har jag fått skrivkramp. Idéerna finns där men det är att få ihop texterna som är det svåra. Jag läser bloggarna som inspirerar mig och funderar över vad jag vill uppnå med mitt skrivande. För jag behöver träna.

Kanske är det så att mina egna krav förtar skrivarlusten. Det jag skriver blir inte tillräckligt roligt, spännande och intresseveckande. Det går att åtgärda genom att sätta sig på rumpan och leverera. För det viktigaste är ju att skriva och inte nödvändigtvis vad man skriver…

Girls – en ljummen dröm om ett avlägset vuxenliv

Eftersom jag hör till kategorin konservativa människor som varken orkar bry sig om digital-TV eller nymodigheter som netflix är jag troligtvis en av de sista på bollen att ha sett Girls.

Girls är en amerikansk TV-serie som började sändas i SVT i början av mars och handlar om Hannah, Marnie, Jassa och Shohanna och deras icke-glamourösa liv i New York. Huvudkaraktären Hannah spelas av Lena Dunham som också har skrivit manus och regisserat serien. Vissa kritiker menar att serien är ett alternativt Sex and The city som visar hur kvinnor egentligen ser ut och tänker medan andra menar att serien både är stereotyp och exkluderande eftersom den fokuserar på vita övremedelklasstjejer och inte visar ett tvärsnitt ur hur det amerikanska samhället egentligen ser ut. (Läs: för lite karaktärer som är svarta eller har arbetarklassbakgrund).

Serien Girls är trovärdig och angelägen eftersom den blottar en omogen 25-årings innersta mardröm.   Dialogen är rapp, problemen känns äkta och seriens innehåll känns rätt i tiden.  Hade jag varit 15 år hade jag älskat serien förbehållslöst och funnit Hannah som intressant och sympatisk. Men nu lämnar Serien en bitter eftersmak i munnen. När man har skalat bort fernissan visar Girls en unken kvinnosyn som maskeras som feministisk och frigjord. Snarare är Hannah och de andra både frigida och stelbenta i sin syn på sig själv och på omgivningen, de tillåter sig ha dåligt sex och stannar i dåliga relationer för att de tror att de inte kan få något bättre. Männen i serien framställs antingen som skitstövlar, fjollor eller bögar. Den vanliga, snälle killen återfinns inte och jag saknar honom.  

Troligtvis berör Hannah mig så mycket därför att vi onekligen har vissa beröringspunkter. Hannah speglar några av mina dåliga sidor och därför identifierar jag mig ofrivilligt med henne. Hon berör mig därför att hon illustererar min innersta mardröm relationellt och arbetsmässigt. Kanske är det så att Hannah illusterar en 25 årings längtan efter att bli någon, att bli vuxen och finna sin plats i New York och att det är rimligt att översätta det till min längtan att bli någonting i min egen värld och stad.

Upplevelsen att se Girls påminner om att titta på en dokusåpa: njutbart men syndigt. Lite som att äta smågodis på en tisdag eller att äta chips till frukost. Men vill man ha något mer än tillfällig njutning, en moralisk uppbackning eller lära sig om livet lämnar Girls mycket att önska. Att serien är inspirerad av Lena Dunhams egna liv och upplevelser fördjupar inte upplevelsen.

Obildat fusk

Det fuskas inom högre utbildning. Studenter som stjäl andras arbeten, hackar hemsidor för att få rätt svar på tentafrågorna och som tar med sig fusklappar på toaletterna. Varje år är det några som fastnar i disciplinnämndernas nät och motiveringarna från studenternas sida är både kreativa och befängda.

Man får inte fuska. Så enkelt är det. Det låter banalt men är ett budskap som uppenbarligen gått en betydande grupp av studenter förbi. Fusket motvieras med att man vill ha bra betyg så att man kan göra karriär senare. ”Bara jag får bra betyg kan jag bli professor”. Men bra betyg genom fusk hjälper föga om man har en akademisk karriär i åtanke.

Att bli upptäckt som fuskare är en pinsam historia. I Tyskland uppdagades det att en av Angela Merkels närmaste medarbetade hade kopierat stora delar av sin avhandling i filosofi. Avhandlingen skrevs för 33 år sedan vilket visar att fusk kan få konsekvenser långt efter studierna är avslutade. Således är det inte en säker karriärväg att basera den på fusk. Hederligt arbete lönar sig och fusk upptäckts oftast och får betydande konsekvenser för den drabbade. Inte bara offentlig skam utan även förlorad utbildning, jobb och trovärdighet.

I Sverige handlade nyheten om att studenter på SU som studerat på distans knäckt koderna och därmed fått tillgång till de rätta svaren. Studenten som låg bakom fuskandet såg inte sitt eget ansvar utan menade att det var universitetets ansvar eftersom det var så lätt att fuska. Det egna ansvaret för sina studier berörde studenten inte utan trodde sig kunna bli ”vad som helst” för att det var så lätt att få tag i facit.

Men man kan inte bli vad som helst när man fuskar. Istället ljuger man för både sig själv och andra. Karriären baseras på en lögn om kompetens och talang. Att bli ett disciplinärende för disciplinnämnden är både pinsamt och obehagligt för den berörda studenten. I bästa fall får man en varning av rektor och i värsta fall väntar avstängning utan studiemedel upp till sex månader. Konsekvenserna kan därför bli stora och besvärliga för den berörda studenten. Och det är rätt, det ska inte löna sig att fuska och de som fuskar ska straffas.

Att det fuskas är ett kvalitetsproblem för akademin. Dels innebär fusket att man inte vet vad studenter kan och dels är det ett hån mot majoriteten av studenterna som gör det de ska. Ansvaret att inte fuska ligger ytterst på studenten och inte på lärosätet. Håller man inte måttet har man inget att göra inom akademin och bör välja en annan yrkesbana.
Det enda som hjälper mot fusket är hårdare kontroll och hårdare tag mot fuskarna. Det är i ytterst få fall fusk sker omedvetet. Fuskarna förtjänar inte sympati, de behöver få lära sig att fusk inte lönar sig. För det som göms i snö, kommer fram i tö. Detta talesätt gäller även fuskare.

fusk

Den arabiska våren i Egypten fyller två år

Idag är det två år sedan Hosni Mubarak störtades som en konsekvens av den arabiska våren i Egypten. I vissa ögon är det ett skolexempel i vad en ickevåldsrevolution innebär. En revolution som skapade förändring på fredlig väg utan onödigt våld, som skulle sätta stopp för orättvisorna i Egypten och skapa demokrati över en natt.

Så blev det inte.

Hösten 2011 hade jag förmånen att få besöka Egypten tillsammans med Salaams Vänner som är ett projekt som drivs av Kristna Fredsrörelsen och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa. Vi besökte och hade ett utbyte tillsammans med egyptiska ungdomar. Fantastiska unga människor med både glöd och hopp om att äntligen få förändra sitt hemland från grunden.

Ett av workshopsen tillsammans med ungomdarna gick ut på att egypterna själva fick berätta om sin revolution. Utan frågor, bara vittna och berätta om vad som egentligen hände. Hur de slöt upp på Tahrirtorget och hjälpte till i sjukstugan, hur de skyddade varandra och skapade en gemenskap, kristna och muslimer tillsammans. En kille berättade om hur han hade varit skeptisk men blivit omvänd och insåg nödvändigheten i revolutionen.

Jag tänker på dessa ungdomar varje dag. Jag minns en kille som skulle göra politisk karriär, hur vi stod och viskade politiska strategier och att politiskt fotarbete går ut på samma sak oavsett om man kampanjar i Egypten eller i Sverige.

Samtidigt kändes oron.

De som inte höll med  om att revolutionen var bra eller nödvändig var tysta. Under ett pass fick vi träffa en politiker som företrädde ett av de nybildade partierna. Jag frågade varför de inte satsade på breda koalitioner utan istället ägnade sig åt småstrider. Han svarade att de hade börjat som breda block men inte kunnat komma överrens kring småsaker. Då  blev jag genuint orolig över hur revolutionen skulle sluta.

I Alexandria fick vi inte besöka biblioteket på grund av oroligheterna  och från hotellet kunde man höra polissirenerna på nätterna. På vägen till flygplatsen såg vi människorna som demonstrerade och vi vinkade till dem som en hälsning från Sverige.

Därför är jag så ledsen över utgången. Varje dag tänker jag på mina egyptiska vänner. På hur sorgligt det är att revolutionen inte är speciellt fredlig, hur kvinnor antastas på Tahrirtorget och att den nya presidenten påminner om den gamla. Hur drömmarna om demokrati krossades.

Jag hoppas att mina egyptiska vänner orkar hålla ut.

Utan dem och deras kämparvilja ser det mörkt ut för Egypten.

Genusmärkning = rätt meningslöst

Jag hade lite dåligt samvete över att jag skolkade från föreläsningen i tisdags. Det dåliga samvetet gick snabbt över när jag insåg att det var den obligatoriska genusföreläsningen som jag hade missat. En föreläsning som jag under min tid som student har hört ett antal gånger i olika versioner. Men som når samma innehållslösa slutsats som egentligen inte säger någonting om miljön på institutionen, universitetet eller kvaliteten på utbildningen. För fina ord är ingen garanti för att de upprätthålls.

Det är jättebra att lärosäten tar jämställdhetsarbete på allvar. Det är värt att diskutera och det finns mycket som behöver luftas. Det jag vänder mig emot är när man klämmer in ett genusperspektiv med skohorn i en redan fullspäckad kurs och därmed både konkurrerar ut och dränker andra teorier.

Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholmsuniversitet har en genuspolicy som innebär att varje delkurs ska innehålla litteratur med genusperspektiv. Alla delkurser. Om man nu tycker det är så viktigt borde man väl samla ihop detta till en egen delkurs? Uppsala universitet har ingen sådan policy  på grundnivå (om jag har förstått saken rätt) och Statsvetenskapliga institutionens A-kurs  ska vara den bästa kursen grundkursen i Sverige.

Genusperspektiv är ingen garanti för att grundkursen eller utbildningen vare sig blir öppen eller tolerant. Man kan inte genusmärka en hel kurs eller institution. Jag skulle heller inte välja en genusmärkt kurs enbart på grund av att den är genusmärkt. Det påminner mig om en episod när jag läste sociologi och föreläsaren pliktskyldigt hade pressat in en bok av en kvinnlig författare för att det var för mycket gubbar. Meningslöst. Jämställdhet uppstår på naturlig väg. Inte genom artificiell andning.

Det jag bryr mig om är kvaliteten på föreläsningarna, att seminarieledaren gör sitt jobb och att Karl Marx inte får mer uppmärksamhet än vad han förtjänar (alltså begränsad uppmärksamhet). Skulle jag känna mig kränkt eller liknade på grund av mitt kön betvivlar jag starkt att en föreläsning i ämnet eller utvald kurslitteratur skulle hjälpa mig.

Värktabletter är inte smågodis

Under den senaste veckan har rapporterna om att missbruk av värktabletter har ökat. Orsaken härleds till den ökade tillgängligheten, att det går att köpa tabletter i mataffären och på bensinmacken. Tabletterna används sedan som ett slags universalpiller som inte bara botar huvudvärk utan också stress och kärleksproblem.

Tror de som tar pillren.

Det är få som är medvetna om hur lätt det är att överdosera värktabletter. Det räcker med att dubblera den högsta rekommenderade dosen för att riskera förgiftning. Paracetamol och andra tabletter kan därför vara potentiellt livsfarliga om man inte följer rekommenderad dos enligt bipacksedeln.

Att dö i paracetamolförgiftning är en plågsam och långsam död som kan ta flera dagar. Levern slås ut och förloppet är långsamt. Det luriga är även att skadorna inte upptäckts på en gång utan kan smyga sig på efter ett par dagar. När förgiftningen upptäckts kan det vara för sent.  Således är det inte så lätt att veta när man har överdoserat. Dör man inte av överdosen krävs det ofta en levertransplantation. Trots detta används tabletter med paracetamol som självmordspiller främst bland unga tjejer.

För de flesta är det både praktiskt och bra att värktabletter finns tillgängligt. Samtidigt är det ökade användandet både oroande och skrämmande. Det handlar inte om smågodis utan om medicin.  Att blanda huvudvärkstabletter och alkohol är en potentiellt dödlig cocktail. 

Det är inte fel att äta värkstabletter om man har ont i huvudet. Däremot bör vänner och familj reagera om intaget är högre än normalt. Överanvändning är allvarligt som i värsta fall kan sluta med döden. 

Värktabletter är inte smågodis. Det botar inte kärleksproblem. Lugnar inte trasiga nerver. Det är inget universalpiller. Det är inte ofarligt bara för att det finns tillgängligt i matvarubutiken.