Månadsarkiv: februari 2013

Det fuskas inom högre utbildning. Studenter som stjäl andras arbeten, hackar hemsidor för att få rätt svar på tentafrågorna och som tar med sig fusklappar på toaletterna. Varje år är det några som fastnar i disciplinnämndernas nät och motiveringarna från studenternas sida är både kreativa och befängda.

Man får inte fuska. Så enkelt är det. Det låter banalt men är ett budskap som uppenbarligen gått en betydande grupp av studenter förbi. Fusket motvieras med att man vill ha bra betyg så att man kan göra karriär senare. ”Bara jag får bra betyg kan jag bli professor”. Men bra betyg genom fusk hjälper föga om man har en akademisk karriär i åtanke.

Att bli upptäckt som fuskare är en pinsam historia. I Tyskland uppdagades det att en av Angela Merkels närmaste medarbetade hade kopierat stora delar av sin avhandling i filosofi. Avhandlingen skrevs för 33 år sedan vilket visar att fusk kan få konsekvenser långt efter studierna är avslutade. Således är det inte en säker karriärväg att basera den på fusk. Hederligt arbete lönar sig och fusk upptäckts oftast och får betydande konsekvenser för den drabbade. Inte bara offentlig skam utan även förlorad utbildning, jobb och trovärdighet.

I Sverige handlade nyheten om att studenter på SU som studerat på distans knäckt koderna och därmed fått tillgång till de rätta svaren. Studenten som låg bakom fuskandet såg inte sitt eget ansvar utan menade att det var universitetets ansvar eftersom det var så lätt att fuska. Det egna ansvaret för sina studier berörde studenten inte utan trodde sig kunna bli ”vad som helst” för att det var så lätt att få tag i facit.

Men man kan inte bli vad som helst när man fuskar. Istället ljuger man för både sig själv och andra. Karriären baseras på en lögn om kompetens och talang. Att bli ett disciplinärende för disciplinnämnden är både pinsamt och obehagligt för den berörda studenten. I bästa fall får man en varning av rektor och i värsta fall väntar avstängning utan studiemedel upp till sex månader. Konsekvenserna kan därför bli stora och besvärliga för den berörda studenten. Och det är rätt, det ska inte löna sig att fuska och de som fuskar ska straffas.

Att det fuskas är ett kvalitetsproblem för akademin. Dels innebär fusket att man inte vet vad studenter kan och dels är det ett hån mot majoriteten av studenterna som gör det de ska. Ansvaret att inte fuska ligger ytterst på studenten och inte på lärosätet. Håller man inte måttet har man inget att göra inom akademin och bör välja en annan yrkesbana.
Det enda som hjälper mot fusket är hårdare kontroll och hårdare tag mot fuskarna. Det är i ytterst få fall fusk sker omedvetet. Fuskarna förtjänar inte sympati, de behöver få lära sig att fusk inte lönar sig. För det som göms i snö, kommer fram i tö. Detta talesätt gäller även fuskare.

fusk


Idag är det två år sedan Hosni Mubarak störtades som en konsekvens av den arabiska våren i Egypten. I vissa ögon är det ett skolexempel i vad en ickevåldsrevolution innebär. En revolution som skapade förändring på fredlig väg utan onödigt våld, som skulle sätta stopp för orättvisorna i Egypten och skapa demokrati över en natt.

Så blev det inte.

Hösten 2011 hade jag förmånen att få besöka Egypten tillsammans med Salaams Vänner som är ett projekt som drivs av Kristna Fredsrörelsen och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa. Vi besökte och hade ett utbyte tillsammans med egyptiska ungdomar. Fantastiska unga människor med både glöd och hopp om att äntligen få förändra sitt hemland från grunden.

Ett av workshopsen tillsammans med ungomdarna gick ut på att egypterna själva fick berätta om sin revolution. Utan frågor, bara vittna och berätta om vad som egentligen hände. Hur de slöt upp på Tahrirtorget och hjälpte till i sjukstugan, hur de skyddade varandra och skapade en gemenskap, kristna och muslimer tillsammans. En kille berättade om hur han hade varit skeptisk men blivit omvänd och insåg nödvändigheten i revolutionen.

Jag tänker på dessa ungdomar varje dag. Jag minns en kille som skulle göra politisk karriär, hur vi stod och viskade politiska strategier och att politiskt fotarbete går ut på samma sak oavsett om man kampanjar i Egypten eller i Sverige.

Samtidigt kändes oron.

De som inte höll med  om att revolutionen var bra eller nödvändig var tysta. Under ett pass fick vi träffa en politiker som företrädde ett av de nybildade partierna. Jag frågade varför de inte satsade på breda koalitioner utan istället ägnade sig åt småstrider. Han svarade att de hade börjat som breda block men inte kunnat komma överrens kring småsaker. Då  blev jag genuint orolig över hur revolutionen skulle sluta.

I Alexandria fick vi inte besöka biblioteket på grund av oroligheterna  och från hotellet kunde man höra polissirenerna på nätterna. På vägen till flygplatsen såg vi människorna som demonstrerade och vi vinkade till dem som en hälsning från Sverige.

Därför är jag så ledsen över utgången. Varje dag tänker jag på mina egyptiska vänner. På hur sorgligt det är att revolutionen inte är speciellt fredlig, hur kvinnor antastas på Tahrirtorget och att den nya presidenten påminner om den gamla. Hur drömmarna om demokrati krossades.

Jag hoppas att mina egyptiska vänner orkar hålla ut.

Utan dem och deras kämparvilja ser det mörkt ut för Egypten.