Idag är det två år sedan Hosni Mubarak störtades som en konsekvens av den arabiska våren i Egypten. I vissa ögon är det ett skolexempel i vad en ickevåldsrevolution innebär. En revolution som skapade förändring på fredlig väg utan onödigt våld, som skulle sätta stopp för orättvisorna i Egypten och skapa demokrati över en natt.

Så blev det inte.

Hösten 2011 hade jag förmånen att få besöka Egypten tillsammans med Salaams Vänner som är ett projekt som drivs av Kristna Fredsrörelsen och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa. Vi besökte och hade ett utbyte tillsammans med egyptiska ungdomar. Fantastiska unga människor med både glöd och hopp om att äntligen få förändra sitt hemland från grunden.

Ett av workshopsen tillsammans med ungomdarna gick ut på att egypterna själva fick berätta om sin revolution. Utan frågor, bara vittna och berätta om vad som egentligen hände. Hur de slöt upp på Tahrirtorget och hjälpte till i sjukstugan, hur de skyddade varandra och skapade en gemenskap, kristna och muslimer tillsammans. En kille berättade om hur han hade varit skeptisk men blivit omvänd och insåg nödvändigheten i revolutionen.

Jag tänker på dessa ungdomar varje dag. Jag minns en kille som skulle göra politisk karriär, hur vi stod och viskade politiska strategier och att politiskt fotarbete går ut på samma sak oavsett om man kampanjar i Egypten eller i Sverige.

Samtidigt kändes oron.

De som inte höll med  om att revolutionen var bra eller nödvändig var tysta. Under ett pass fick vi träffa en politiker som företrädde ett av de nybildade partierna. Jag frågade varför de inte satsade på breda koalitioner utan istället ägnade sig åt småstrider. Han svarade att de hade börjat som breda block men inte kunnat komma överrens kring småsaker. Då  blev jag genuint orolig över hur revolutionen skulle sluta.

I Alexandria fick vi inte besöka biblioteket på grund av oroligheterna  och från hotellet kunde man höra polissirenerna på nätterna. På vägen till flygplatsen såg vi människorna som demonstrerade och vi vinkade till dem som en hälsning från Sverige.

Därför är jag så ledsen över utgången. Varje dag tänker jag på mina egyptiska vänner. På hur sorgligt det är att revolutionen inte är speciellt fredlig, hur kvinnor antastas på Tahrirtorget och att den nya presidenten påminner om den gamla. Hur drömmarna om demokrati krossades.

Jag hoppas att mina egyptiska vänner orkar hålla ut.

Utan dem och deras kämparvilja ser det mörkt ut för Egypten.