Eftersom jag hör till kategorin konservativa människor som varken orkar bry sig om digital-TV eller nymodigheter som netflix är jag troligtvis en av de sista på bollen att ha sett Girls.

Girls är en amerikansk TV-serie som började sändas i SVT i början av mars och handlar om Hannah, Marnie, Jassa och Shohanna och deras icke-glamourösa liv i New York. Huvudkaraktären Hannah spelas av Lena Dunham som också har skrivit manus och regisserat serien. Vissa kritiker menar att serien är ett alternativt Sex and The city som visar hur kvinnor egentligen ser ut och tänker medan andra menar att serien både är stereotyp och exkluderande eftersom den fokuserar på vita övremedelklasstjejer och inte visar ett tvärsnitt ur hur det amerikanska samhället egentligen ser ut. (Läs: för lite karaktärer som är svarta eller har arbetarklassbakgrund).

Serien Girls är trovärdig och angelägen eftersom den blottar en omogen 25-årings innersta mardröm.   Dialogen är rapp, problemen känns äkta och seriens innehåll känns rätt i tiden.  Hade jag varit 15 år hade jag älskat serien förbehållslöst och funnit Hannah som intressant och sympatisk. Men nu lämnar Serien en bitter eftersmak i munnen. När man har skalat bort fernissan visar Girls en unken kvinnosyn som maskeras som feministisk och frigjord. Snarare är Hannah och de andra både frigida och stelbenta i sin syn på sig själv och på omgivningen, de tillåter sig ha dåligt sex och stannar i dåliga relationer för att de tror att de inte kan få något bättre. Männen i serien framställs antingen som skitstövlar, fjollor eller bögar. Den vanliga, snälle killen återfinns inte och jag saknar honom.  

Troligtvis berör Hannah mig så mycket därför att vi onekligen har vissa beröringspunkter. Hannah speglar några av mina dåliga sidor och därför identifierar jag mig ofrivilligt med henne. Hon berör mig därför att hon illustererar min innersta mardröm relationellt och arbetsmässigt. Kanske är det så att Hannah illusterar en 25 årings längtan efter att bli någon, att bli vuxen och finna sin plats i New York och att det är rimligt att översätta det till min längtan att bli någonting i min egen värld och stad.

Upplevelsen att se Girls påminner om att titta på en dokusåpa: njutbart men syndigt. Lite som att äta smågodis på en tisdag eller att äta chips till frukost. Men vill man ha något mer än tillfällig njutning, en moralisk uppbackning eller lära sig om livet lämnar Girls mycket att önska. Att serien är inspirerad av Lena Dunhams egna liv och upplevelser fördjupar inte upplevelsen.