Månadsarkiv: maj 2013

Jag var 15 år. Fick inte åka till Hultsfred själv så pappa följde med. Vi bodde på ett risigt vandrarhem där rören hade rostat så man fick ta vatten till pastan från toaletten. Pappa, Robert,Iris och jag röjde fett. Jag dansade mig svettig, förfärades över dekadensen (antagligen för att jag var nykter och typ alla andra var fulla som djur) och njöt. Jag dansade i ett ösregn till Bob Hund och åt kyckling a lá king som pappa hade lagat på vandrarhemmet samtidigt som jag spanade in aftonbladets journalister som bodde på samma risiga vandrarhem.

Jag minns Peace and Lovefestivalen, när jag missuppfattade när Anna egentligen skulle dyka upp och därför fick sova själv på kampingen en natt. Det blåste något förbannat så det var en mindre bedrift att smälla upp tältet på egen hand. Dessutom bodde det två skumma män i granntältet. Festivalens höjdpunkt var när jag röjde till ett Heavy Metalband som jag inte minns namnet på. Jag hade bandana i håret och Hawaiimönstrad klänning. Mycket rebelliskt. Under samma festival fick jag en rejäl avhyvling över det faktum att jag är höger och därmed saknar hjärta. Festivallivet kan vara härligt ibland.

Att festivaler dör ut är naturligt. Intresse och efterfrågan går hand i hand. Det gäller att veta när man ska lägga ned och sluta på topp. Det är lätt att tro att det som är roligt ska vara förevigt och det gäller främst kommunerna och arrangörerna. Musikfans är inte lika lojala som tidigare och intresset i att bo på camping, bli uppäten av mygg, sova i lervälling, äta nudlar kokta i varm öl eller langos till överpriser är begränsat. Bra band gör sig bäst live. Det vet alla musikälskare oavsett om det handlar om svår jazz eller hårdrock. Att känna basgången i kroppen, känna svetten och rytmen är underbart. Därför sörjer jag festivalernas död.

Vad kan det bero på? Att festivalerna dör ut kan knappast komma som en överraskning. Det största misstaget är att festivalen satsat på dyra mainstreamartister istället för billigare och smalare band inom rätt genre. Det är ett faktum att det är indie, rock, punk etc. som lämpar sig bäst på en festival. Man har glömt bort kärntrupperna, de som faktiskt köper biljetter och har glassbyttor hemma på skrivbordet där pengar till biljetten mödosamt insamlas under året. Det är för dem som festivalerna arrangeras inte lata tanter som mig. Jag kan lika gärna köpa en biljett på Katalin vilket jag också gjorde för att ta farväl av The Ark.

Festivaler måste ha en egen bäring och kan inte endast drivas av nostalgiska skäl. Därför var det kanske dags för Peace and Love att somna in. Men det är lika tråkigt för det.


Som ”student” brukar jag ha en tendens att fastna framför SVT:s morgondebatter. Idag sände de direkt från Miljöpartiets kongress. Det verkar vara en stillsam tillställning där man får köpa dryckesbiljetter om man vill dricka något annat än vatten till maten.

Som sig bör hade SVT en liten studio dit de bjöd språkrören och andra intressanta personer från partiet. Man ska inte var ytlig men miljöpartiet behöver se över sin klädpolicy. utseende och klädstil är en viktig del i en politikers image. Därför kan man ifrågasätta lämpligheten att uppträda i rutig skjorta och vadlånga shorts på en kongress eller t-shirt utan att ha en kavaj över. I mina ögon framstod Grön ungdoms nya språkrör som två fnissiga tonåringar och inte två ansvartagande unga vuxna i min ålder.

Alla partier har sina egna klädkoder och normer. Vad som anses som anständigt varierar utifrån ideologi och partikultur. Det är tydligt när det vankas kongress och alla partier får visa upp sin egen bild i TV under en helg. Det ska respekteras, men när man inte tänker på hur man presenterar sig själv skapar man onödiga hinder. En potentiell väljare ska inte behöva sitta och oja sig över den dåliga passformen på kavajen.  Samtidigt kan det också vara det som gör att en väljare väljer att lägga sin röst på ett visst parti.

Svenskar är särdeles dåliga på att klä sig formellt. Det är något vi borde börja med, kavajer, blusar och snygga skor är inte bara snygga de signalerar förtroende. Rutig skjorta över t-shirt är fritidsklädsel. Man behöver inte bli tantig, en randig tröja, jeans och kavaj duger utmärkt. Det gäller även för män som med fördel kan byta ut tröjan mot en snygg skjorta. det behöver inte heller vara dyrt, flera kedjor har utmärkta alternativ.

Lite lästips i ämnet, några artiklarna är gamla men poängen är fortfarande aktuell:

http://www.jusektidningen.se/Arkivet/2012/6/Stilsakert-i-maktens-korridorer1/

http://aliceteodorescu.blogspot.se/2011/06/politikernas-daliga-kladstil.html

http://www.fokus.se/2010/09/ta-pa-er-slipsen/


Jag har följt de senaste dagarnas rapportering kring kravallerna i Husby. Troligtvis har de flesta ledarsidorna i Sverige redan kommenterat denna händelse. Men någon ska vara sist på bollen…

Upplopp leder aldrig till någonting bra. Det säger sig självt att elda upp skolor och bilar är en dålig idé. Megafonen menar att de demokratiska vägarna är stängda och det därför är legitimt att använda sig av våldsmetoder. Tonen på hemsidan är hård och har rubriken ”En enad förort kan aldrig besegras” signalerar att de anser sig ha mandat och legitimitet att agera på uppdrag från hela förorten.

Megafonen har varken mandat eller förtroende hos en majoritet av de som drabbas av kravallerna. Snarare visar denna kanal att det handlar om uppstudsiga ungdomar som gett upp. Skadegörelsen och kostnaderna hos försäkringsbolagen är skyhöga så megafonen kan snarare se framvemot bantade budgetar och skolbaracker. Detta  går tvärtemot deras egentliga syfte,  att verka för en stark förort. De bortförklarar bränderna med att det är ett uttryck för ungdomarnas frustration och vill skydda ungdomarna från polisbrutalitet. Den som ger sig in i leken får leken tåla heter det. Det gäller även i relationen till polisen. Att elda bilar är en kriminell handling och får vissa konsekvenser.

Jag har heller inte lyckas uppfatta exakt vad källan till  irritationen egentligen är? Är de arga på polisen? Prata med dem! Är de arga på politikerna? Ring dem! Är de arga för att det inte finns några jobb? Plugga! Är de arga över att det inte finns några fritidsgårdar? Starta en! Lösningarna kan inte komma uppifrån utan måste generas utifrån ungdomarnas viljor, talanger och idéer. Om de skulle använda handlingskraft till att göra det de drömmer om istället för att vandalisera bilar och bränna ned skolor skulle de förändra svenskarnas bild av förorten och höja sin egen status (och kanske kläcka några bra idéer och därmed skapa sina egna jobb). Det är genom att ta samhällsansvar som man får respekt inte genom att förstöra sitt hem, sin förort och sina skolor.

Jag har full förståelse inför längtan efter att ha ett jobb. Jag vill också börja arbeta men jag eldar inte upp bilar i frustration över att konkurrensen på arbetsmarknaden är hård. En prick i registret hos polisen ökar inte chanserna att få det efterlängtade jobbet. Snarare kommer kravallerna förstöra mer än vad de ger. Därför är jag oförstående inför kravallerna. det finns inget som behöver förstås annat än att det behövs fler jobb och en ökad förståelse mellan konsekvens och handling.


Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Först och främst är jag tidskriften Heimdals nya redaktör. Det känns som en rolig utmaning. Sen har jag försökt mig på att läsa statsvetenskap. Det har gått sådär, sociologin passar mig bättre. Jag har även fått ett bra sommarjobb och längtar efter att få börja jobba.

Mitt i allt detta har jag fått skrivkramp. Idéerna finns där men det är att få ihop texterna som är det svåra. Jag läser bloggarna som inspirerar mig och funderar över vad jag vill uppnå med mitt skrivande. För jag behöver träna.

Kanske är det så att mina egna krav förtar skrivarlusten. Det jag skriver blir inte tillräckligt roligt, spännande och intresseveckande. Det går att åtgärda genom att sätta sig på rumpan och leverera. För det viktigaste är ju att skriva och inte nödvändigtvis vad man skriver…