Jag var 15 år. Fick inte åka till Hultsfred själv så pappa följde med. Vi bodde på ett risigt vandrarhem där rören hade rostat så man fick ta vatten till pastan från toaletten. Pappa, Robert,Iris och jag röjde fett. Jag dansade mig svettig, förfärades över dekadensen (antagligen för att jag var nykter och typ alla andra var fulla som djur) och njöt. Jag dansade i ett ösregn till Bob Hund och åt kyckling a lá king som pappa hade lagat på vandrarhemmet samtidigt som jag spanade in aftonbladets journalister som bodde på samma risiga vandrarhem.

Jag minns Peace and Lovefestivalen, när jag missuppfattade när Anna egentligen skulle dyka upp och därför fick sova själv på kampingen en natt. Det blåste något förbannat så det var en mindre bedrift att smälla upp tältet på egen hand. Dessutom bodde det två skumma män i granntältet. Festivalens höjdpunkt var när jag röjde till ett Heavy Metalband som jag inte minns namnet på. Jag hade bandana i håret och Hawaiimönstrad klänning. Mycket rebelliskt. Under samma festival fick jag en rejäl avhyvling över det faktum att jag är höger och därmed saknar hjärta. Festivallivet kan vara härligt ibland.

Att festivaler dör ut är naturligt. Intresse och efterfrågan går hand i hand. Det gäller att veta när man ska lägga ned och sluta på topp. Det är lätt att tro att det som är roligt ska vara förevigt och det gäller främst kommunerna och arrangörerna. Musikfans är inte lika lojala som tidigare och intresset i att bo på camping, bli uppäten av mygg, sova i lervälling, äta nudlar kokta i varm öl eller langos till överpriser är begränsat. Bra band gör sig bäst live. Det vet alla musikälskare oavsett om det handlar om svår jazz eller hårdrock. Att känna basgången i kroppen, känna svetten och rytmen är underbart. Därför sörjer jag festivalernas död.

Vad kan det bero på? Att festivalerna dör ut kan knappast komma som en överraskning. Det största misstaget är att festivalen satsat på dyra mainstreamartister istället för billigare och smalare band inom rätt genre. Det är ett faktum att det är indie, rock, punk etc. som lämpar sig bäst på en festival. Man har glömt bort kärntrupperna, de som faktiskt köper biljetter och har glassbyttor hemma på skrivbordet där pengar till biljetten mödosamt insamlas under året. Det är för dem som festivalerna arrangeras inte lata tanter som mig. Jag kan lika gärna köpa en biljett på Katalin vilket jag också gjorde för att ta farväl av The Ark.

Festivaler måste ha en egen bäring och kan inte endast drivas av nostalgiska skäl. Därför var det kanske dags för Peace and Love att somna in. Men det är lika tråkigt för det.